Under huden

Jag har ju dejtat några män sedan jag kom hit. Mer för upplevelsens skull än för att faktiskt träffa någon (tanken över att faktiskt hitta någon här skrämmer mig för att vara ärlig). Männen har varit väldigt olika och det har varit spännande att lära känna dem, men jag har inte direkt fäst mig vid någon av dem så när saker runnit ut i sanden har det varit lätt att skaka av sig.

Men det finns ju alltid undantag. En av dessa män kom under huden på mig utan att jag till en början insåg det. Vi träffades under några månaders tid. Upptäckte några väldigt trevliga restauranger tillsammans. Visade varann bilder från våra favoritresor och diskuterade framtida drömresor. Spelade biljard då vi upptäckte att vi båda är gräsliga förlorare och i slutändan bara skrattade varje gång vi missade en stöt. Njöt av underbara viner på olika små vinbarer. Utvecklade små internskämt. Promenerade hand i hand. Tittade på film och diskuterade litteratur tätt uppkrupna i hans soffa.

Jag insåg hyfsat tidigt att han inte var ute efter något seriöst, men tänkte att det inte gjorde något eftersom vi hade så trevligt ihop. Någonstans längs vägen förändrades dock saker och plötsligt påminde han mig om varför jag, trots att jag trivs med mitt singelskap, faktiskt saknar att ha a special someone i mitt liv.

Istället för att som i mina ungdoms dagar hålla fast vid något som inte skulle leda någonstans utan bara skulle göra mig olycklig beslutade jag mig för att avsluta det hela. Han fortsatte messa i några veckor, men tog till slut hinten. Jag slutade tänka på honom och allt fortsatte i sin lunk. Men så förra veckan lämnade han ett röstmeddelande på min telefon.

Meddelandet var långt och så fort jag hörde hans sammetslena röst inleda meddelandet kastades jag tillbaka till de stunder vi tillbringade tillsammans. Det var en begränsad tid vi träffades så jag tror egentligen inte att det handlar så mycket om honom som det gör om vad han symboliserar. Han har många av de kvalitéer jag finner tilltalande hos en man och vårt sätt att relatera till varandra påminde mig om vad jag gillar med tvåsamhet. Tvåsamhet kan vara så himla fint, inte sant?

Annonser
Det här inlägget postades i Reflektioner. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Under huden

  1. Ping: Shitlist | Enjoying the big apple

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s