”Am I a New Yorker now?”

Min plan var att inte skriva förrän efter torsdag när hela den här skolkarusellen är klar för terminen. Men skrivande har alltid varit mitt sätt att processa saker och min outlet. Så jag beslutade mig för att låta det vara det även denna gång och inte vänta.

Förra lördagen efter Lilly och jag varit och dansat på Santo Rico promenerade vi till tunnelbanan. Vi promenerade på 125th Street och som vanligt var det upplyst och folk i rörelse. När vi närmar oss landmärket Apollo Theater så ropar ett par killar på oss från andra sidan gatan. Inget konstigt i det. De vill ha våra telefonnummer och lära känna oss bättre. Den vanliga ramsan. De korsar gatan och börjar följa efter oss. Vi promenerar snabbare och förklarar att vi inte vill ha några problem. Men de går så nära att de nästan trampar oss på hälarna.

Här stod vi och jiddrade, inramade av ljuset från The Apollo.

Vi stannar till och säger tack, men nej tack och förklarar att vi inte vill ha några problem. Vi börjar gå igen, men de följer återigen efter. Lilly stannar och förklarar vänligt men bestämt att detta inte är okej och att de bör lämna oss ifred. Hon ber dem att fortsätta gå, de säger åt oss att fortsätta gå, men vi känner oss båda för otrygga för att vända ryggen åt dem. Det är här någonstans som saker börjar urarta. Den ena killen nämner att han har en pistol och att han minsann kan få oss att göra vad han vill. Lilly säger att detta vore ett ganska korkat drag och nickar mot folk som promenerar i närheten.

Detta uppskattas inte av killen som börjar säga riktigt hotfulla saker till oss. Jag ser hur han sträcker sig bakom ryggen och drar fram något ur byxlinningen, men är distraherad av att försöka snegla över axeln för att se om någon är nära nog för att hjälpa oss. När jag vänder blicken i hans riktning igen ser jag något glimma i hans hand. En kall kår ilar längs min ryggrad. En .22 pistol i silver.

Bildkälla: Google

Hans kompis blir obekväm och säger åt honom att lugna ner sig. Här någonstans blev det uppenbart att Lilly och jag skiljer oss i hotsituationer. Fight or flight. Jag förklarar att vi inte vill ha några problem och att vi ska lämna dem. Lilly å sin sida reagerade med fight och förklarade återigen hur korkad han var. Oavsett hur olämplig Lillys reaktion var är den förståelig då man i en sådan situation reagerar på instinkt. Lilly fortsätter diskutera med honom, medan jag stirrar på hans tatuering på halsen, på hans avslagna framtand och missfärgningen på hans andra framtand, hans goatee samtidigt som jag försöker urskilja ögonen på andra sidan hans solglasögon.

Killen börjar vifta runt med pistolen och förklara att vi är för allvarliga. Han säger att om vi inte ”put a smile on our faces he will shoot us”. Här någonstans slås jag av en overklighetskänsla och inser inte att jag stirrar på honom med vad som antagligen såg ut som en nedlåtande blick, men i själva verket var misstro. Kommentaren lät som något som knappt hade kvalificerat som replik i en kass action-rulle. Lilly och jag står nästan axel mot axel, med killarna en halvmeter ifrån oss. Han fortsätter hota oss och förklara att han ska skjuta oss. Lilly plockar fram sin telefon för att ringa polisen. Killen slår den ur handen på henne med pistolen. Jag plockar upp den med en isklump i magen och ilska som börjar bubbla i mitt bröst, varpå kompisen försöker le och säga att jag inte ska ringa polisen. Paniken i hans ögon är uppenbar. Detta verkar inte tillhöra hans beteenderepertoar och han ser skrämd ut över sin kompis beteende. Han försöker övertyga kompisen om att de ska dra.

Pistolen riktas mot mig som håller i telefonen. Lilly får då syn på ett par som närmar sig bakom mig och ropar till dem att ringa polisen för att killen har en pistol. Den obeväpnade killen blir riktigt skraj och fysiskt drar sin kompis därifrån. De promenerar lugnt längs 125th Street och skrattar innan de rundar hörnet på kvarteret. Hela incidenten tog 15 minuter varav pistolen var närvarande i 10. Vi tillbringade sedan 1 ½ timme med polisen (en störd historia som jag sparar till en annan dag). Upplevelsen var så absurd att när jag kom hem postade jag följande status och satt och fnissade: ”Sarah and Lillian had a fab time dancing at SR! Then we were threatened with a gun and hung out with cops canvassing the area for the suspects. Am I a New Yorker now?”
Märks det att humor är min coping-mekanism of choice?

Annonser
Det här inlägget postades i Kontraster, Reflektioner. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till ”Am I a New Yorker now?”

  1. charissasworld skriver:

    så sjukt! skönt att alla är oskadda iaf =)

  2. Kajsa Höök skriver:

    NU blev jag rädd på riktigt 😦 Tack till det okända paret som räddade er!
    (Väntar på redovisningen av hur det gick till på snuten…)

    mamsen

    • sarahjohansson skriver:

      Haha, tacka dem inte alltför ihärdigt för de ringde inte polisen och stannade på behörigt avstånd och tittade istället 😛
      Mm, det får bli en annan dag!

  3. anna skriver:

    shit nu har jag läst hela storyn, hade inte sett detta inlägg innan när jag pratade med dig för jag räknade med att du inte skulle skriva innan efter allt. shit baby, vilken tur att ni är ok!

  4. Johanna skriver:

    Men hjalp!!! Som sagt, vad som helst kan verkligen handa nar som helst… usch! Sa glad att hora att ni ar oskadda! Forstar att hela situationen maste var valdigt skrammande, usch man kan nog aldrig forestalla sig hur det ar att vara i en san situation forren nar man val ar dar sjalv… vilket jag hoppas ingen ska behova uppleva. Var radd om er! Hoppas dom far tag pa dom som gjorde det! Tur det att det alltid ar liv o rorelser i den stan! KRAM

  5. Madeleine skriver:

    Men fy vilket overklig upplevelse. Typ sånt man ser i tv serier 😦
    Glad att ni är oskadda.

  6. Trillingnöten skriver:

    Herregud! Vilken idiot han var! Och jag skulle nog ha blivit skiträdd…och kanske som du, lite surrealistisk känsla liksom. En pistol??? Jag är glad att det inte blev värre! Och att det var mycket folk i krokarna!

  7. Karin skriver:

    Vaaaaa???!

    Läste ditt senaste inlägg om Stsrbucksbytet och insåg snabbt jag missat nått stort. Shit va scary!!

    Kramar!

  8. Men shit vilken idiot! Hoppas polisen får tag i dessa puckon! Skönt att ni kom undan oskadda! När jag har varit i NYC har jag fått tips om att inte befinna mig för långt norrut på Manhattan. Omkring 100th street blir det mer osäkert sägs det. Säkert mkt rykte oxå!

    • sarahjohansson skriver:

      Ja, riktigt puckad!

      Jag måste nog call bullshit on that one. Trots incidenten känner jag inte att norra Manhattan är otryggt. Tittar man på brottstatistiken finns det områden downtown som har precis lika stora problem. Vad jag tror många gånger får människor att känna sig otrygga norrut är att man är ovan vid att vara i minoritet, men å andra sidan är New York nu en av fåtal städer i USA som är en minority majority city. Alltså, invånarantalet från minoritetsgrupper överstiger invånarantalet av vita amerikaner. Kombinationen av detta och att området har ett visst rykte sedan innan upprensingen startad av Mayor Giuliani (vars policies man helt klart kan ifrågasätta).

      Självklart innebär segregationen problem på många olika plan och visst sker mycket brottslighet här, men att promenera runt som ensam tjej så finns det områden downtown där jag känner mig betydligt mer otrygg än vad jag gör häruppe, incidenten till trots.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s